Dessutom du

Different Trains IGEN!

2012-01-28T07:00:00.000-08:00

Different Trains - en iscensatt konsert där Fläskkvartetten spelar musik av Steve Reich i en scenografi av glaskroppar av Ann Wåhlström - kommer tillbaka till Judiska Teatern i vår. Idag tog jag en promenad på Söder och förevigade de vackra affischerna. Se dem i en mer hypnotisk version på teaterns hemsida.

Amtrak 2008

2011-10-12T03:17:00.000-07:00

Från tåget mellan San Francisco och Los Angeles. Klicka på bilderna för att göra dem större.

DN har ADHD

2011-09-11T12:57:00.000-07:00

Jag försöker läsa en artikel på DN:s hemsida. Det är svårt. Väldigt svårt när jag uppmanas att gå på Operan, Moderna Museet, köpa kläder från Marc O'Polo och rädda djur samtigt. Hälften av skärmen fylls upp av reklam. Reklam som rör på sig! Ville bara uscha och oja mig lite över detta i cyberspace. Vems fel är det att ungar inte kan koncentrera sig på en sak i taget?

Kina: Beijing

2011-09-03T02:17:00.000-07:00

Nu har vi varit hemma i två månader, hemma från Kina alltså. Vi har varit hemma dubbelt så länge som vi var där. Det är dags att skriva om resan nu.

Jag började med att skriva en packlista med 76 punkter. Strumpor, strumpbyxor, leggings. Sen tjatade jag på lillebror att han skulle ge tillbaka ryggsäcken han lånat av mig. 45 liter. Räcker det? Telefon, kamera, ipod. Vi skulle träffa guiden som hette Hua på flygplatsen i Beijing där han skulle befria oss från de 4500 euro i reskassa vi tog med åt gruppen. De andra resenärerna, två tjejer från Göteborg, skulle vi träffa på hotellet i Beijing. Pass, pengar, visakort. Flygresan skulle bara ta åtta timmar i realiteten. Med sex timmars tidsskillnad innebar det att resan dit skulle ta 14 och en halv timme och resan hem bara tre och en halv. Det var någonting med vindarna också. Solkräm, hårspray, borste. Jag hade läst en novellsamling med korta texter av samtida kinesiska författare. Vi hade bläddrat i guideboken Silk Road som vi fått av vår researrangör Läs&Res. Jag hade framförallt uppskattat Mei Wenti! av utlandssvensken Catarina Lilliehöök. Alma hade också läst Ola Wong. Postafen, Ipren, Imodium. Sen åkte vi.

Alma i en Hutong, en gränd som är en bevarad del av det gamla Beijing.

Kina i ett nötskal: övervakning, kommunism och teknik.

Himmelska fridens torg.

Entrén till Förbjudna staden. Trots smogen som dämpar solljuset gömmer sig folk under paraplyer.

Fint ställe att ta bröllopsbilder på, men vill man verkligen ha ett gäng turister i bakgrunden?

Vad som ändå syns av solen.

I hutongerna kan man se hur många familjer som bor i varje courtyard på hur många eldosor som är monterade i entrén.

Spannmålsboden på marknaden.

Känsliga tittare varnas, ni andra uppmanas att titta noga. Ja, det är en anka.

En pekinganka närmare bestämt (mums!) och så guiden Hua.

Sista rycket

2011-06-12T03:46:00.000-07:00

Foto: Otto Lindstam

Om en timme ska jag gå hemifrån. Jag har ägnat förmiddagen åt DIY - Do It Yourself - som Otto så vackert sa. I veckan har jag hetsat runt i kamera- och teknikaffärer på jakt efter en rem för min kamera. Jag vill att den ska gå att hänga om halsen. Denna till synes enkla lilla grej verkar vara helt omöjlig att få tag i.

Foto: Otto Lindstam

Så jag dammade helt enkelt av min gamla pyssellåda som stått och samlat damm under sängen och gjorde en rem själv av ett skosnöre, två mobilsmyckeshängare, lite sytråd och tejp. Jag är nöjd!

Senaste veckan har jag också haft en obehaglig, kliande känsla i halsen.. En förkylning har varit på väg. Igår morse tog jag tag i detta genom denna härliga frukostmacka. Den var så stark att jag grät mellan tuggorna, men den gick ner till slut. Stackars flygplatspersonal och Alma som måste umgås med mig efter denna kur!

Vad man ska ha i necessären har varit en av de svårare packningsproblemen. Det gäller att skaffa sig överblick...

Förberedelser

2011-06-10T14:40:00.000-07:00

Jag måste erkänna en sak. Jag packade ryggsäcken förra helgen. Nu sitter jag alltså här och är helt.. lugn. I övermorgon går planet mot Beijing och min resfeber är som bortblåst. Det kan bero på att jag igår lämnat in sista tentan i idéhistoria och idag skrivit slutprov i tyska. Jag känner mig färdig med Stockholm och alla måsten. De är avklarade och jag vill åka nu, nu, nu!

Här blandar vi till häxbrygden Dukoral som är anti både turistdiarré och kolera. Mycket praktiskt.

Dukoral smakar ungefär som det drickbara penicillinet vi fick när vi var små. De har liksom försökt täcka över den skitäckliga smaken som är dess essens med nån slags hallonsmak. Resultatet blir att drycken smakar raggardusch. Yuck! Men det är det värt för att slippa vissa mindre angenäma komplikationer.

Årets äventyr

2011-06-03T05:50:00.000-07:00

Nedräkningen har börjat. Om 9 dagar sitter jag och Alma på ett flyg på väg till Beijing. Därifrån åker vi tåg till Pingyao, Xian (där vi ska se terrakottaarmén i sin helhet!), Xiahe, Linxia, Lanzhou, Jiayuguan, Dunhang (där vi ser Taklamakanöknen!) och så flyg tillbaka till Beijing. Vi ska åka en hel del nattåg och stannar på varje ställe i ungefär 2-3 dagar.

Resfebern börjar göra sig påmind och vi förbereder oss för fullt. På kartorna ovan ser ni vår ungefärliga rutt. Det är svårt att ta in hur stort Kina är och hur långt vi kommer att färdas inom landet. Jag ser fram emot värme och vackra landskap. Är väldigt nyfiken på maten som jag hört både bu och bä om. Hoppas att vi kommer ha tillgång till internet lite då och då så att jag kan uppdatera här med bilder och försäkran om att vi lever.

Hepp hepp!

Rink of fire

2011-05-25T02:00:00.000-07:00

Är det någon som har sett filmen Whip it? Medverkar gör Ellen Page och Drew Barrymore bland andra. Det är en fantastiskt snygg och rolig film, om sport. Se tjejer i färglada, randiga knästrumpor och hotpants tacklas med höfter och axlar åkandes runt, runt i en velodrom på rullskridskor i farlig fart. Det är alltså det sporten roller derby går ut på i runda slängar.

För inte alltför länge sen kom denna rullande kvinnosport, det är alltså bara tjejer som utövar den, till Sverige. Nu finns det lag i både Malmö och Stockholm. I lördags tog vi pendeln till Flemingsberg och Visättra sporthall för att se en match mellan Stockholm och Hamburg. Den svenska hejarklacken var stor, näst intill 700 personer, uppklädda i prickiga klänningar, utsvängda jeans, imponerande håruppsättningar med matchande tatueringar och piercingar. Det märktes att en hel subkultur har bildats kring, eller anammat roller derby. Hamburgs hejarklack var av naturliga skäl lite mindre. De var sisådär 10 personer. Jag vet inte om det berodde på detta, men Stockholmslaget sparkade så att säga Hamburgerrumpa. Det var total utklassning.

T.o.m. en sporthatare som jag blev riktigt engagerad i spelet, och poängräkningen, men framförallt är tjejerna så otroligt tuffa med sina kaxiga, och fyndiga smeknamn som "Toxic Waist", "Speed slut", "Crackher", "Jeanne Dark" och "Hater Skater".

Inte bara Genustrubbel

2011-05-23T11:24:00.000-07:00

I julhelgen bokade jag och Linn varsin biljett till en föreläsning som skulle hållas i Svenska Akademins börssal i slutet av maj. Den har sedan dess kännts otroligt avlägsen, och så är det plötsligt imorgon den äger rum. Hur gick det till?

Det är hur som helst den amerikanska genusteoretikern Judith Butler som är i stan för att tala om konflikter och fred. Hon nämner tänkare som Hanna Arendt, Emmanuel Levinas och Edward Said och undrar om deras moralfilosofiska teorier kan användas för att resonera politiskt kring lösningar på problem mellan stater, som t.ex. Israel och Palestina (som ju i och för sig inte är en egen stat). Detta ämne är ju inte bara aktuellt i samhällsdebatten utan även i min kurs i idéhistoria!

Hennes verk Gender Trouble - Genustrubbel på svenska - har varit något utav ett standardverk under litteraturkurserna jag har läst. Vi har ständigt återvänt till Butler. I korta drag startade hon diskussionen kring queerteori när Genustrubbel kom ut 1990. Hennes tankar är där bland annat att kön är socialt konstruerade, och då framförallt i språket. I förhållande till detta anserar hon begreppet performativitet, alltså repetitiva handlingar, som skapar könstillhörighet.

Väldigt kort alltså. Man kan trassla in sig i hennes resonemang så att hjärnan värker, men till slut verkar det logiskt. Hur som helst ska det bli väldigt intressant och förhoppningsvis inspirerande att se Judith Butler tala imorgon.

Solskenet i munnen

2011-05-22T11:07:00.000-07:00

Nu ska jag försöka mig på att skriva här. Läskigt.

Ville egentligen bara tipsa om en serie böcker som Tranan ger ut under namnet Berättarserien. Varje bok innehåller ett antal samtida noveller från ett visst land och heter t.ex. "Brasilien berättar: ljud av steg" eller "Kina berättar: solskenet i munnen". Den sistnämnda läser jag just nu för att, inför min resa, få en översiktlig uppfattning om vad som skrivs i Kina idag.

Med korta presentationer av författarna innan novellerna är intentionen att läsaren ska gå vidare och läsa mer av författare vilkas noveller de fastnar för. Ett fascinerande författaröde i Kinaboken är Mian Mians. Efter att som ung i Shanghai hamnat på glid och fastnat i ett drogmissbruk blev skrivandet hennes väg tillbaka. I sin novell "En patient" beskriver hon en vistelse på mentalsjukhus där hon bland annat är med om att bli vårdad av en annan patient som arbetar på sjukhuset för att ha råd med sin egen vistelse där. En del av Mian Mians verk är, inte helt oväntat, förbjudna i Kina.

Andra länder som finns representerade i serien är Estland, Litauen, Grekland, Moçambique, Kurdistan, Sydafrika, Polen och så Tyskland, som jag tänker ta mig an härnäst.

Ja, det var det gott folk. Fredens liljor! som CH brukar säga.

Malmö

2011-05-02T01:47:00.000-07:00

Mums?

2011-03-24T01:37:00.001-07:00

Rast

2011-03-21T03:38:00.000-07:00

Rabih Mroué

2011-03-17T15:07:00.000-07:00

Tre semlor

2011-03-16T02:52:00.000-07:00

Bokryggar som glimmar

2011-02-09T09:10:00.000-08:00

Svenska arméens uniformer

2011-01-23T09:25:00.000-08:00

Jag tänkte visa en del av vad jag håller på med på Centralantikvariatet. Där jag alltså jobbar med att fota av böcker för webben - antikvariat.net. Det blir en tematisk presentation. Vi börjar med ett gäng fina illustrationer.

Från och med nu är det kvantitet före kvalitet.

2011-01-19T04:02:00.000-08:00

Har insett värdet i att mikroblogga, följ mig på twitter för lite mer action. Klicka här.

För många för? Förslag på förändring?

2010-12-28T06:52:00.000-08:00

Ingeborg

2010-12-17T08:47:00.001-08:00

Efter en månad...

2010-12-13T11:40:00.000-08:00

...ser det kanske ungefär likadant ut. Men mycket har hänt!
Jag är 32 sidor/11321 ord/74290 tecken rikare.

I mitt huvud just nu

2010-11-19T08:46:00.000-08:00

Jerusalem

2010-10-30T11:07:00.000-07:00

Pagoda

2010-10-29T05:43:00.000-07:00

tisdag på resande fot

2010-10-26T11:57:00.000-07:00

Klockan 08:30

Klockan 20:30

Politiker är också människor, uppenbarligen.

2010-09-11T04:29:00.000-07:00

Jag är på Gräskö över helgen och mäter diskar och frysar. Det är 17 grader inomhus och det regnar utomhus. Allt är ungefär som när vi lämnade det i juli. Förvånansvärt fräscht, förutom att hela kylen hade möglat invändigt pga en nästan helt tom kaviartub och en burk med smörgåsgurkor som hade lämnats kvar.

Jag ska också läsa Malina, Ingeborg Bachmanns enda roman. Den kommer uppta en stor del av min höst eftersom den är ämne för min C-uppsats. Innan mitten av oktober måste jag ha tänkt ut ett bra perspektiv att tackla den ifrån. I skolan går vi igenom en del olika litteraturteorier just nu; psykoanalys, queer, drama och barnlitteratur. Min största val är väl om jag ska hålla mig strikt till texten i min analys eller om jag ska se till historisk/biografisk kontext också.

Till min ovanligt sena frukost (frisk lantluft och total tystnad kan ha bidragit till min 11 timmar långa nattsömn) lyssnade jag på det här. Lars Ohly skriver på en roman med inslag av mystik, Lena Adelsohn Liljeroth hade en gång drömmar om att bli präst och Peter Eriksson tror inte att man kan upprätta demokrati i själen. Lyssna om ni vill höra en annan sida av politikerna.

Tillfälligt avbrott

2010-09-08T14:41:00.000-07:00

Änglaskåpet drar vidare

2010-08-22T11:11:00.000-07:00

I Potsdam

2010-08-11T10:07:00.000-07:00

En lördagmorgon på Hauptbanhof, gleich 14 stod vi med varsin Starbuckskaffe. En halvtimme senare tittade vi på illa restaurerade slott, ett kinesiskt tehus byggt utifrån ett smyckesskrin, en gigantisk trädgård och så ett mindre, finare slott där Fredrik den store (antagligen) fritt kunde ägna sig åt sitt kärleksliv. Han gillade killar. Potsdam var gulligt och kul att se.

Ich bin ein Tourist

2010-08-07T13:59:00.001-07:00

Gedächtniskirche sedd från KaDeWe

2010-08-03T08:48:00.000-07:00

Tiergarten

2010-08-02T09:53:00.000-07:00

Utsikt från Bambergerstrasse

2010-07-30T07:53:00.000-07:00

Välja vad i valet?

2010-07-21T01:34:00.000-07:00

Midsommar

2010-06-27T12:45:00.000-07:00

Midsommarafton - svenskans vackraste ord sägs det.. ? Kanske om man uttalar det ordentligt - miidsommar. Inte missommar. Vi satt på bryggan och tittade på finlandsfärjorna som långsamt och ljudlöst gled förbi som stora rörliga hyreshus på vattnet.

möhippa i det fria

2010-06-16T12:01:00.000-07:00

Det här är bara ett litet utdrag ur den låånga fredagen 11e juni, just dessa utan den blivande bruden.

Här är istället Hermes och Disa, och några andra.

Tänker på djungeln

2010-06-01T11:56:00.000-07:00

Mathilda

2010-05-30T07:40:00.000-07:00

A och O för poesin är en felfri skrivmaskin.

2010-05-25T07:11:00.000-07:00

Jag försöker skriva en uppsats. Då ser det ut såhär. Nu är det de sista skälvande dagarna, som min handledare uttryckt det. Ni kan kontakta mig igen på torsdag efter klockan 10:00.

Stockholmsnatt

2010-05-22T08:37:00.000-07:00

Asha

2010-05-16T02:54:00.000-07:00

En gammal bild på en fin tjej.

VINDEN BLÅSER FRÅN SYDVÄST, OCH DET ÄR REGNVÄDER IGEN

2010-05-14T01:57:00.000-07:00

”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte vad han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det någon annan som höll på med det.”
Så börjar Tove Janssons bok Pappan och havet, en av alla hennes poetiska böcker för vuxna barn. Muminpappan är en riktig melankoliker. Han går omkring och känner sig onödig. Får inte mycket gjort, drömmer sig bort till svunna tider, sitter i ett träd med ett glas vin, en god bok och en vattnigt nostalgisk blick. Han är aldrig riktigt nöjd. Trots dessa ganska negativt klingande egenskaper är han ändå lätt att tycka om. Han är charmig i sin självupptagenhet och sitt drömska sätt.
Melankoli är ett av de mest abstrakta uttryck som finns. Det är allt och ingenting. Alla har vi varit i ett melankoliskt tillstånd.. Eller så kanske vi har varit deprimerade, nedstämda, sörjt. Vad är egentligen skillnaden mellan dessa känslolägen? Det finns en hel del skrivet om detta luddiga fenomen. Drivkraften att komma underfund med en känsla som är så allmänmänsklig, poetisk och tabu verkar vara stark. Den bottnar kanske i den största frågan av dem alla ― vad är meningen med livet? Melankoli kan ses som en slags förlust av mening, och är i sig ett sökande, en längtan.
Karin Johannisson skriver i sin bok Melankoliska rum om begreppets historia. Hon har hittat källor som omnämner det redan på 100-talet. En idé som stammar ifrån antiken och var rådande in på 1700-talet var idén om kroppsvätskornas stora betydelse och inverkan på det själsliga livet. När det gäller melankoli kopplades känslan ihop med den svarta gallan. Faktum är att just svartgalla är ordets bokstavliga betydelse; ‘melas’ - svart, ‘chole’ - galla.
Vidare stöder sig Johannisson på Pierre Bourdieus tankar om kulturellt kapital. På 1800-talet drabbades ett helt samhälle i förändring av just melankoli. Istället för att låta sig passiviseras, som någon från en degraderad aristokrati eller sökande medelklass, kunde man omvandla förlustkänslan till just kulturellt kapital. Melankoli blev ett tecken på ett rikt känsloliv vilket i sin tur tydde på intelligens. Den melankoliska människan omtalades också som den sensibla människan. Genom melankolin skaffade man sig en social position. Idag syns trenden vara liknande. Mystik, depression och allmän svartsyn är ett tecken på konstnärligt djup. Naiv glädje och bekymmerslöshet är tecken på bristande bildning, eller bristande insikt. Det kan till och med verka moraliskt förkastligt att inte se problemen i en värld som kämpar för sin överlevnad. Miljöfrågor, kamp för jämlikhet mellan kön och klass, utrotande av sjukdomar som cancer och AIDS är några aktuella världsproblem som ingen kan förneka.
Men är melankoli att vara fylld av känsla, eller snarare att vara tömd på den, på allt? Freud säger: ”Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt.” Sorgearbetet är konstruktivt; man bearbetar en förlust av något kärt för att gå vidare och bygga på det kära man har i nuet. Melankolin är kanske snarare koncentrerad vid förlusten och en vägran, eller oförmåga, att gå vidare och glömma. Liksom muminpappan känner man sig onödig. Utan mening och mål är man, som Freud uttrycker det, tom.
Fyrvaktarens dikt i Pappan och havet beskriver en känsla som har gått över i ett tillstånd av tomhet: ”Det är min födelsedagsfest, men ingen som firar den, och vinden blåser från sydväst, och det är regnväder igen”. Ett stilla konstaterande av livets dunkla melankoli.
Inom bildkonsten finns melankoliska människor och stämningar flitigt porträtterade. Till exempel hos Manet eller Hammershøi som båda gärna porträtterar människor med en längtansfull blick, fäst långt bort i fjärran. De halvligger ofta och har huvudet lutat i ena handen. Att vara djupt försjunken i tankar och vara svårtillgänglig för andra människor är en klassisk bild av en melankolisk person. Bildkonsten, så väl som skrivarkonsten och musiken kan också vara ett verktyg som hjälper till att ta sig upp ur melankolin. Ett nervöst, obeslutsamt, trött och irritabelt humör kan hanteras, i bästa fall lugnas, av att skapa, som ju är en så grundläggande drivkraft hos människan. Detta har upplevts av många kända författare som till exempel Virginia Woolf och Rainer Maria Rilke. De använde sitt kreerande som en tröst. Andra såg någonting inspirerande i det mörka humöret i sig. Till exempel Strindberg som skrev bäst då han var bakfull, då han led ”så sköna samvetskval”.
Jag tror på människans skapande kraft som en hantering av ”problemet livet”. Vissa målar, andra skriver dikter, vissa sjunger, andra spelar teater eller dansar. Skapande kan också vara mer vardagliga förehavanden som att skriva dagbok, sjunga i duschen, telefonklottra, fotografera med mobilen eller gå ut och dansa med vänner.
I musikens värld är den mest melankoliska genren självklart bluesen. Den uppstod hos svarta arbetare i USA (närmare bestämt kring Mississippideltat) i slutet av 1800-talet. Låtarna handlar ofta om problem och olycka och namnet kommer ifrån uttrycket feeling blue. Bluespionjärerna i USA hade dåliga förutsättningar för att skapa ett tillfredsställande liv. Sången blev en enande kraft och ett sätt att finna sig i sin situation, vilket var en överlevnadstaktik.
I dagens Sverige stöter vi på begreppet ‘depression’ nästan varje dag. Många vi känner lider av det i längre perioder, är kanske sjukskrivna och medicinerade. Förespråkarna för antidepressiva läkemedel, som till exempel psykiatrikern Peter Kramer, vill slå hål på de romantiska föreställningarna om melankoli och radera kopplingen till kreativitet, intellektualitet och social status (vilket är en föreställning som Aristoteles grundlade för 2300 år sedan). Han menar att många av melankolikerna i historien (Nobel, Nietzsche, Einstein, Proust) hade mått mycket bättre bara de fått rätt medicinering. Faran med att förlita sig på tabletter i alltför hög grad är väl den felaktiga uppfattningen som bildas, om att de löser problemen åt en. Andra medicinare menar att just kombinationen antidepressiva och samtalsterapi är nyckeln till att komma ur depression. Medicineringen fungerar på en kemisk väg och samtalen sätter igång en psykisk bearbetning av problem. Sedan finns det en rad olika naturläkemedel som är kända i den folkliga traditionen, som johannesört och B-vitaminet (eftersom en brist på denna vitamin sägs kunna framkalla nedstämdhet). Bakom många depressionsdiagnoser som utfärdas idag finns säkerligen fall av ”vanlig” melankoli framkallad av förlust, stress, identitetskris etc. som ändrade levnadsvanor hade hjälpt bättre än medicinering av något slag. Där kommer den kognitiva beteendeinriktade terapin in som ett värdefullt hjälpmedel.
Den manliga melankolin hänger ihop med dess höga status hos de intellektuella genom historien. Kristina Nordström (som är kollega till Johannisson) skriver i en essä på ämnet: ”Även om melankolin var något som beklagades gav den ändå den poetiska mannen en aura av utvaldhet och genialitet. Tungsinthet betraktades däremot inte som passande för
kvinnor, som skulle vara glada, lättsamma och tröstande.” Detta gäller slutet av 1700-talet och början av nästa sekel. Johannisson ser en tydlig uppdelning mellan könen under 1800-talet. Det fanns två sfärer: den manliga-offentliga-rationella och den kvinnliga-privata-känslosamma. Här har rollerna alltså bytts. Man skulle kunna hävda att när kvinnorna i den patriarkala världen övertar en manlig vana, egenskap eller position så sjunker den automatiskt i status. Så är kanske även fallet med melankolin.
Frågan som alla någon gång ställer sig liknar närmast en kliché: Vad är meningen med livet? Men klichéer uppstår ju just för att de speglar mångas, om inte allas, verklighet. Melankolikern har kanske kommit fram till att det inte finns någon mening. Det är ett kallt konstaterande med effekten jämt humör; varken uppåt eller nedåt, glatt eller ledset. Den melankoliske känner sig kanske misslyckad med något, sig själv, sitt liv. Om nuet verkar mörkt så är det lätt att börja längta tillbaka till ljusare stunder ur det förflutna. Eller bygga upp bilder av hur ljus framtiden skulle kunna bli. Men situationen är låst, det är lätt att bli handlingsförlamad. Det svarta i melankoli är blicken. Världen ses bakom ett par alltför mörka solglasögon. Genom dem ser allting hopplöst ut. Det kan handla om identitet, att hitta sin plats i världen. I synnerhet idag finns en tung press på unga att lyckas. Kändiskulturen och konsumtionens alltmer betydande roll skapar en stress kring identitet. Hur väljer man att framställa sig? Vilken roll ska man spela i livets teater? Ständigt dessa val, alltid lika viktiga. Varför är det då så viktigt att välja när livet ändå är så kort, och allt är förgängligt?
Dessa frågor ställer sig nog de flesta vid någon tidpunkt i livet. Många hittar svar och kommer ur sin melankoli. Religionen är en väg att gå. Där finns redan färdiga svar; livet är inte förgängligt för du lever vidare, i himlen, eller genom reinkarnation. Meningen med livet är Jesus, eller att tjäna Gud. Bara du behandlar andra som du själv vill bli behandlad så kommer det att gå dig väl.
Hammer menar att en annan lösning är att fylla sin tid, sin tomhet. Att aktivera och distrahera sig blir en sorts överlevnadstaktik. Här har kommersiella företag tjänat på människors melankoli och känsla av tomhet. Företagen propagerar för att vi ska fylla den där tomheten med produkter av olika slag. En ”egen” identitet skapas genom kläder, smink, skivsamlingen i bokhyllan, vilket märke ens dator är av, etc. Den där odefinierade längtan kan tillfredsställas genom konsumtion menar de. Även upplevelseindustrin tjänar på melankolin. Tiden fylls med förströelser av olika slag som distraherar och skapar en illusion av mening.
Tomhet kan också beskrivas som ett vakuum. Ett känslomässigt och tidsmässigt vakuum. Melankolikern befinner sig i ett ständigt nu, fastfrusen och orörlig. Till en viss gräns är det positivt att leva i nuet. Motsatsen blir att leva i en ständig längtan, vilket vore nog så melankoliskt. Det är passiviteten som tidsuppfattningen skapar som får en negativ verkan. Mårran är ännu en melankolisk figur hos Tove Jansson, som verkar lida av problemet med tiden: ”Mårran betraktade den länge, hon hade aldrig bråttom. Hennes tid var oändlig, den var långsam och obestämd och delades upp av de brinnande ljus som tändes framåt hösten, sällsynta och tillfälliga.” Mårran är som essensen av den deprimerades känsla. Allt hon tar i blir till is, hon har inga vänner och inget språk. Hon ser ut som en stor, mörk, konturlös massa och rör sig i utkanten av mumintrollens värld. Även om hon inte ser någon mening med sin existens så lever hon på i sitt frusna tillstånd.
Jean Paul Sartre menar att det inte finns något speciellt syfte med människans existens på jorden (och absolut ingen Gud, vilket han menar är tur, men det får avhandlas i en annan essä). Men för att överleva måste hon skapa sin egen mening, tillföra sin egen betydelse till alla skeenden. Hon har helt enkelt en fri vilja att göra med sitt liv vad hon finner meningsfullt.
Johannisson ger i sin bok en mångfacetterad bild av melankoli. Allt i ett historiskt perspektiv. Begreppets, och bokens, underrubriker är; förlust, likgiltighet, sårbarhet, leda, skräck, flykt, ångest, trötthet, och vilsenhet, vilket visar på känslans många ansikten genom historien. Men om man istället blickar framåt i tiden är det svårt att säga var melankolin kommer att höra hemma, men att den alltid kommer att finnas som ett tillstånd i det mänskliga psyket är nog en självklarhet. I dagens urbaniserade värld lever många ensamma i städerna, fast (skenbart) tillsammans, med höga prestationskrav och dessutom ett socialt krav på att vara lyckliga. Den höga hastigheten kan göra att man känner sig fartblind och blir blasé. Melankoli är nog inte i lika hög grad förknippat med intellektuell status idag, men har ändå ett högt värde i vissa subkulturer som goth och emo. Kanske på grund av att tonåren är en tid av funderingar kring identitet och mening, som tillhör mognadsprocessen.
Hemulen i Tove Janssons Sent i November får det sista melankoliska ordet: ”Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. Han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till som fortsatte på samma sätt som dagar gör när de fylls av en hemul.”

Siri Isgren

Eyjafjallajökull

2010-05-13T07:58:00.000-07:00

It's only monday once a week

2010-05-10T03:33:00.000-07:00

Så heter en fotoblogg som föddes för länge sedan, har gått upp och ner i aktivitet, men genom envist nätverkande alltid har lyckats överleva de svåra stunderna. Det är för närvarande ett gäng fina tjejer, bland annat yours truly, som turas om att förgylla de där gråa, tunga måndagarna med högklassigt fotografi och mycket kärlek. Så titta in på http://itsonlymondayonceaweek.blogspot.com/. Idag är det min måndag! Jag har försökt förmedla ett av alla intryck jag har av Israel.

Mellantid

2010-05-06T02:27:00.000-07:00

När man sitter och skriver eller läser hemma kan man få för sig att göra allt annat förutom just det. Jag fick en plötslig fascination för rökslöjor.

Gräskö

2010-05-03T12:31:00.000-07:00

Det är lite som Lorangas hus. Varje rum har en färg.

Köket har klarröda, blanka möbler. Luckorna och väggarna

går i smutsgult, eller beige om man så vill. Man kan nästan

höra Masarins bullmumsande under soffan.

Det gröna rummet har nästan inga fönster, men en kakelugn...

...och en falk! (?)

Telefonen är nästan det enda som för tillfället fungerar.

Och har nog gjort det de senaste 70 åren, med samma nummer,

det till Gräskö Handelsbod.

Vardagsrummet är guldgult. Den före detta glasverandan

har utsikt mot kajen och byn. Bredvid ligger handelsboden

med diskar och allt, till och med glasskartan kvar från .. länge sen.

Sen är det mest tigrar och gamla gubbar som äter frön..

La parte dell'angelo

2010-04-29T01:10:00.000-07:00

Änglaskåpet är ett modernt altarskåp med tre skärmar. I mitten rullar konstfilmen Änglastämman - La parte dell'angelo - och på sidopanelerna kommentarer av olika änglavetare. Vernissage äger rum på Medeltidsmuseet 19 maj. Sen står skåpet där till 30 juni. Kom och titta!

An apple a day keeps the doctor away

2010-04-19T02:55:00.000-07:00

Det är mycket just nu. Mycket rutin, och matlådor. I verklig storlek.

Vårtecken

2010-03-25T09:27:00.000-07:00

Det är vår i luften, även om varannan dag är snorkall. Torra, knastriga gator, en obarmhärtig sol och allt går i grått och gult. Fingrarna rusar över tenta-tangenterna den här veckan. Det handlar om hur olika samhällsskick och normer avspeglar sig i dramatik av Ibsen, Lorca och O'Neill. Imorgon blir det episka inslag hos Strindberg, Brecht och Tjechov. Vi sparar inte på krutet, vi rusar.

Bildbevis

2010-03-20T05:54:00.000-07:00

Sne! Eller som Alma sa: Shakira på ena sidan och en tonårspojke på andra. Det här är läskigt.

Kroppen som gör som den vill

2010-03-17T13:06:00.000-07:00

Idag har jag läst Noréns hemska pjäs där alla är omänskliga, grymma (Natten är dagens mor) och lyssnat på jazz hela dagen. Med tio kuddar bakom ryggen, en värmefilt och Ipren var fjärde timme så går det att leva med ryggskott. Eller vad det nu är. Sjukhuset bolmar oupphörligt där borta. Otto har köpt en kaktus. Solen skiner in i lägenheten och värmer upp. Jag ligger på golvet och rullar fram och tillbaka. Ut med rumpan, svankar när jag måste plocka upp något från golvet. Så ung, men ändå så gammal.. Skrattar åt mig själv, i min ensamhet. Jag måste se helt tokig ut. Mamma fick leda mig på promenad idag. Det gick långsamt. Men det gick! Ibland är det skönt att känna glädje över att en gång av tio kunna resa sig upp utan att det gör svinont. Ödmjukhet kallas det väl, inför livet, naturen, och kroppen som gör som den vill.

Klättra i träd

2010-03-16T05:40:00.000-07:00

Bra uppmaning, bra ballong, bra blå himmel, bra lykstolpe, bra träd. Brrra!

Sanningens union med lögnen

2010-03-14T14:06:00.001-07:00

Den här meningen är en lögn. Jag gråter aldrig, det här är min riktiga hårfärg, jag betalar TV-avgiften, jag har läst Anna Karenina.. och jag uppskattade den. Det är härligt att ljuga. Det är spännande, kittlande, bortom vardagen, bortom mig själv.

Det finns ett arabiskt ordspråk som lyder: ”En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler”. Ett sant ordspråk. Vi flyr gärna det tvingande i realismen för en liten stunds underhållning i fantasin. Drömmer oss bort.
Harmlösa lögner är bra lögner. Vardagen behöver sättas på sin spets, det yttre bli jämfört med det inre. Andra lögner skadar mer än de förströr. Konsekvenserna kan bli ödesdigra. En liten ”vit” lögn kan växa i storlek, som en snöboll i en nedförsbacke. Lögnerna spinner sitt svarta nät kring lögnaren, och det är smärtsamt att trassla sig ut.
Det finns konsekvenser av sanningar också. Alla sanningar är sannerligen inte behagliga. Hårda ord rättfärdigas av ett subjektivt begrepp förklätt till objektivt. Du passar inte i din frisyr, du luktar äckligt, du lägger för stor vikt vid materiella ting, du ska inte tro att du är någonting. Det finns väl ingenting sådant som en objektiv sanning?
Inte om man ska tro att man tolkar Tjechovs dramatik på ”rätt” sätt. Alla människor i hans fiktiva värld bär sin egen historia högst. Det är som att stå i en ring kring ett föremål och betrakta det ifrån olika håll, synvinklar, perspektiv. Olika upplevelser av samma objekt, symbol, figur utkristalliserar sig till lika många sanna sanningar. Körsbärsträdgården står för någonting sentimentalt, föråldrat och sorgligt, eller tvärtemot för hopp, nystart och resning.
Om varje subjektiv sanning ska accepteras, eftersom det inte finns någon objektiv, hur kan Bertold Brecht då säga att: ”Den som inte känner sanningen är bara en dumbom. Den som känner sanningen och kallar den för en lögn är en förbrytare.” Han skapar en sanningselit på en påhittad grund. Eller så är Brechts sanning så mycket simplare; lev inte i förnekelse. Och vem har sagt att det är fel att vara en dumbom? Att inte veta sanningen kan vara den skönaste verklighetsflykt. Brechts uttalande kan vara en hyllning till okunskapen. De största hycklarna borde vara de som säger att de känner sanningen, eftersom den inte finns.
Internetfenomenet inbjuder till exponering av oss själva, våra sanningar och lögner. De tysta, anonyma läsarna glufsar hungrigt i sig vår livshistoria. Så länge den anspelar på att vara sann spelar det ingen roll hur mycket man ljuger. Däremot så bildas det hierarkier i mytbildningen om oss själva. Fläker man ut för mycket är man smaklös. Nyhetens behag och det sensationella i självutlämnandet blir fort smutsigt. Att publicera en liten bit här, en där, med långa mellanrum och kryptiskt formulerat verkar hålla uppe spänningen. Genom att utelämna både sanning och osanning om sig själv uppnår man en status som mytisk, mystisk person. Fantasin är så oändligt mycket mer livlig och fenomenal, sällsam och bisarr än den ofta ganska tråkiga verkligheten; diskbänksrealismen. Ionesco menar till och med att ”realismen får verkligheten att krympa, förtunnar och förfalskar den”.
Att utgå ifrån sig själv i förhållande till andra är en grund inom kristendomen. Polonius råd till sin son Laertes låter inte helt olik den gyllene regeln: ”This above all: to thine self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.”. Snöa inte in på din egen sanning och håll fast vid den som en envis get, men utgå ifrån den, och inse att alla runtomkring dig bär på en sanning som är sann för dem. Då kan du heller inte bli falsk.
Vi själva uppfinner livslögnen, det sjuka, övermänskliga idealet som ingen verklig person kan leva upp till, men ändå alltid strävar emot. Vi står vid diskbänken och drömmer om ett friare, kanske ett mer glamoröst liv. (återigen) Ionesco har sagt att; ”Sanningen finns i våra drömmar, i fantasin”. Kanske rent av i livet efter detta, om det är sant att det finns ett sådant. Vi lever med sanning och lögn tätt omtvinnade, i union, och det är helt i sin ordning.

Mars

2010-03-08T13:08:00.000-08:00

Hoppas på att detta är vinterns sista skälvande dagar
Att sitta på den där bänken, i den där solen

Det obligatoriska hata-vintern-inlägget

2010-03-03T09:18:00.000-08:00

Det här vädret. Det finns inga ord som inte redan har blivit sagda. Av folk på bussen, i skolan, i Konsumkön.. Jag är väl inte den enda som är rejält trött på detta tillstånd.. Jag brukar plåga mig själv med att gå in och kolla på SMHI:s hemsida ibland. Titta, enligt dem blir det ju vår 9 mars klockan 13:00! Men innan dess ska vi i helgen ner på -17°C...

Innan våren är här kommer svenskarna också att ha utvecklat helt nya kroppsformer. Jag har träningsvärk i muskler jag inte visste fanns - halkundvikningsmusklerna. John Cleese har säkert hämtat minst en av sina silly walks från Nordborna under någon isig vinter på 70talet.

Sen finns det ju så många spännande sätt att skada sig på. Stryker man sig utmed husväggen, för att undvika de stora isbumlingarna som får fart från snetaken när de faller och landar i trottoarens utkant, riskerar man att få en lurig istapp i huvudet. Om man försöker ignorera faktumet att man när som helst kan bi träffad av någonting kallt, hårt och/eller vasst, och dessutom försöker sig på en ledig gångstil som om vintern inte bekom en, då kan man ju ge sig på att man vurpar och bryter ett och annat ben, eller bara ser ännu mera silly ut än halkundvikarna.

Kom ihåg

2010-02-27T02:49:00.000-08:00

Vi misstycker.

2010-02-23T11:45:00.000-08:00

Morris är skeptisk. Jag också:
Rådande väderlek, essäistiska grepp, sömnsvårigheter.

Att äga eller inte äga - en radioröst

2010-02-21T07:02:00.000-08:00

Jag har precis läst Lektionen av Ionesco. Den var härligt bisarr i äkta Kafka-anda. Jag gillar verkligen den här genren. Existentiellt och roligt på samma gång. Det är beundransvärt att lyckas med att inte vara högtravande.

Jag spelade in mig själv när jag läste slutscenen av Lektionen högt. Jag gillar inte min röst. Jag brukar lyssna mycket på radion; Spanarna, Ekot, På minuten, Kulturnyheterna, Bokcirkeln, Tendens, Stil, Mammas nya kille.. Jag brukar tänka mycket på hur rösterna låter och försöka tänka mig hur personerna bakom ser ut. Ibland googlar jag på bilder av dem och ser om mina fantasibilder stämmer. Det gör de för det mesta inte. Efter att ha lyssnat på olika program med Ingvar Storm i flera år fick jag plötsligt ett sug efter att se hur han ser ut. Jag hade tänkt mig en kort, slank, proper, välmående gubbe. En sån där person som man tänker måste ha ett perfekt liv. Kanske lite hunsad av sin fru, men väldigt bildad, sommarställe i skärgården, bokhyllor runt alla väggar i huset i någon lämplig förort, att han har varit med sedan de gamla goda dagarna. Jag blev ganska chockad och lite besviken när jag fick se google-bilderna. Han är för det första inte så gammal, han är lång, inte kort. Han hårsvall täckte den bakre delen av huvudet, den främre var kal, han såg mest ut som en.. clown. Fast ändå en stilig sådan. Jag tänkte på rösten i huvudet. Det gick inte. Jag fick bara inte ihop det! Jag var tvungen att leta fram ett youtubeklipp där han faktiskt både rör sig och pratar. Det såg dubbat ut. Jag såg hans läppar röra sig och bilda orden som jag hörde men det gick bara inte ihop. Det här är någonting som jag kommer försöka förtränga och absolut aldrig acceptera. Jag tänker fortsätta lyssna på programmen, men tänka mig den där lilla hunsade gubben i fluga och välkammat hår.

Nåväl. Min röst. Den är inte en radioröst. Jag brukar irritera mig på program i radion där alldeles för unga tjejer läser upp texter, speciellt dikter som de själva har skrivit. Jag brukar t.o.m. rysa av obehag ibland. Det var ganska traumatiskt att höra min inspelade röst och drabbas av samma känsla. Jag tänkte att jag kanske borde börja kedjeröka för att få lite patina på rösten, men ur hälsosynpunkt så vore det inte direkt guld. Jag kan ju inte ta munbloss heller om jag vill att det ska påverka stämbanden. Jag ska nog bara acceptera att radion inte är ett forum för mig på i alla fall.. 20-25 år.

Så mycket bättre då att jag kan uttrycka mig här, alldeles ljudlöst.

Östergötland

2010-02-20T02:37:00.000-08:00

Igår spenderade jag väldigt många timmar på olika tåg och bussar. Snön yrde kring de igenfrusna SJ-tågens dörrhandtag. Av ren tur hamnade jag på en extrabuss till Linköping och kom bara två timmar senare än planerat. Jag vill allra helst att snön försvinner omgående.. men den är fin på bild.
På Stora Greby var Errol och CH redan igång med redigering av filmmaterialet till Änglaskåpet som är en "bildningsburk" och fysisk förlängning av filmen La parte dell' Angelo. Det kommer att bli en hit. Ni skall bli underrättade.

Snuvad på konfekten

2010-02-19T04:34:00.000-08:00

Var i Thailand över jul. Köpte cernitlera där. Trodde jag. Tji fick jag när jag skulle bränna mina alster i ugnen. Nu har jag ungefär tio olika färger av... playdo?

Efteråt.

2010-02-18T10:30:00.001-08:00

Jag blev lite trött på mig själv. Och på Internet.