Kina: Beijing

Nu har vi varit hemma i två månader, hemma från Kina alltså. Vi har varit hemma dubbelt så länge som vi var där. Det är dags att skriva om resan nu.

Jag började med att skriva en packlista med 76 punkter. Strumpor, strumpbyxor, leggings. Sen tjatade jag på lillebror att han skulle ge tillbaka ryggsäcken han lånat av mig. 45 liter. Räcker det? Telefon, kamera, ipod. Vi skulle träffa guiden som hette Hua på flygplatsen i Beijing där han skulle befria oss från de 4500 euro i reskassa vi tog med åt gruppen. De andra resenärerna, två tjejer från Göteborg, skulle vi träffa på hotellet i Beijing. Pass, pengar, visakort. Flygresan skulle bara ta åtta timmar i realiteten. Med sex timmars tidsskillnad innebar det att resan dit skulle ta 14 och en halv timme och resan hem bara tre och en halv. Det var någonting med vindarna också. Solkräm, hårspray, borste. Jag hade läst en novellsamling med korta texter av samtida kinesiska författare. Vi hade bläddrat i guideboken Silk Road som vi fått av vår researrangör Läs&Res. Jag hade framförallt uppskattat Mei Wenti! av utlandssvensken Catarina Lilliehöök. Alma hade också läst Ola Wong. Postafen, Ipren, Imodium. Sen åkte vi. 

 Alma i en Hutong, en gränd som är en bevarad del av det gamla Beijing.

 Kina i ett nötskal: övervakning, kommunism och teknik.

 Himmelska fridens torg.

 Entrén till Förbjudna staden. Trots smogen som dämpar solljuset gömmer sig folk under paraplyer.

 Fint ställe att ta bröllopsbilder på, men vill man verkligen ha ett gäng turister i bakgrunden?

 Vad som ändå syns av solen.

 I hutongerna kan man se hur många familjer som bor i varje courtyard på hur många eldosor som är monterade i entrén.

 Spannmålsboden på marknaden.

 Känsliga tittare varnas, ni andra uppmanas att titta noga. Ja, det är en anka.

En pekinganka närmare bestämt (mums!) och så guiden Hua.